Visst har man hört att årskurs 2 på gymnasiet ska vara det värsta året? Ja, det stämmer. Jag har brytit ihop när jag har pluggat, jag har verkligen inte orkat med skolan, jag har fått orden utsuddade av tårar. Jag har fått ångest, jag har verkligen stått ut med det värsta. Det här året, att leva med presentationsångest, har varit tufft. Vissa stunder visste jag inte hur jag ska ta mig ur det, visste inte riktigt hur jag skulle klara det. Men här sitter jag i min stol, med några prov till på nacken och det är enbart 41dagar kvar tills vi kan fira att vi slutar skolan!

 Tänk efter gott folk, det är inte mycket kvar. Förtvivelt har vi lyckats genomgå det värsta året, vi kommer klara det och vi ska vara stolta över det vi har presterat. Jag är glad över att jag har presterat så att jag fått VG i alla kurser, och ett och annat MVG. Jag lyckades att hålla mig borta från mitt fobi, att inte få ett G.

Underskatta aldrig dig själv. Idag efter att ha gjort det sista avgörande provet i psykologi ska jag verkligen njuta av valborg. Jag har kämpat och kan inte göra något mer. Ha en trevlig valborg & ta hand om varandra!

Jag vet inte riktigt varför jag är så nojjig som jag är. Det är nästan så att jag kräver och ska ha uppmärksamhet när jag vill ha det och är verkligen en väldigt humörsvängd-brud. Jag kan verkligen bara hoppa till och gå mot attack om det är något jag inte tycker om. Det kan vara en liten grej men jag blir ändå frustrerad och vill ha det på mitt sätt.

Sen känner mig dum för små saker som egentligen inte spelar någon roll och känner mig för dum att förklara att det faktiskt är ärftligt. Både min syster, mamma och jag lider av PMS, och det är inget jag driver runt med. Det är kaos, de dagarna då det närmar sig den röda veckan som brukar röra om samma vecka, då man inte kan komma i kontakt med någon av oss.

Men jag ska nog trycka upp en t-shirt: PMS, step aside eller något. Då behöver jag inte förklara mitt humör. Vill inte ens veta hur jag kommer att vara när jag kommer vara höggravid. Kommer begära som fan! Vem vill bli mannen till mitt barn? Nu är alla allt rädda!

Ibland förstår jag inte vad det är som kan gå snett. Every single move, då är det något fel. Är det i blodet tro? Men jag vet inte, det är väl det som skapar presentationsångest? Jag önskar att jag kunde förstå, men vissa saker får förbli såhär. I must do this in the way I always wanted to do it!


Imorgon ska jag: Plugga som satan i gatan, träna förhoppningsvis & tagga för skolan igen (lycka till).

.
When you thought you didn't have it all.
It stood there in front of you, waiting
for you to realise, that it's nothing more
to wait for. But year after year, you will
realise that you can't take everything
for granted. It's not there forever..
You better realise, before it's to late

Gah..hade hellre velat vara en man alltså. Mycket enklare än kvinnor som velar och blir sura och allt sånt. Skitsnacken kommer aldrig ta slut även om man är 78år. "Alltså vad har hon på sig?" Jag är trött på att vara en "kvinna", vill hellre leva lycklig som en man. Utan att få massa  rykten. Oh no she didn't. "Hon betedde sig som en fjortis". Oj, förlåt jag är en glad person. Tar man ett steg fel så kan det röra om att man skiter i sina vänner och prioriterar kärleken före. Vem säger  egentligen att kärlek inte är en vän as well? Då prioriterar man ju vänskap fast med pussar då. Livet är komplicerat men mer blir den om man lever som en kvinna i dagens samhälle, tyvärr.

Tiden går så förbannat fort. Jag kommer fortfarande ihåg när jag fick det samtalet i klassrummet då min mamma berättade att farmor hade gått bort. Kom ihåg hur chockad och overkligt jag tyckte att det var. Begravningen var lika overklig, jag kunde fortfarande inte tro det. Ännu idag, efter precis fyra år idag så kan jag fortfarande inte förstå att farmor är borta. Hon finns någonstans i världen bara det att jag inte träffar henne. Så som min mormor som bor i USA, jag träffar inte henne ofta men jag vet att hon finns där. (Peppar peppar ta i trä). 4år sedan, och det är fortfarande lika tomt. Inga jul-, påsk- eller födelsedagsbesök. Bara en tom yta.. :/

Jag förstår faktiskt varför det är 18årsgräns. För vilka vill ha 16åringar springa runt där inne med falskleg? Det blir bara barnsligt. Såg precis på några bilder där jag fann en 92:a i bilden, vad kan hon vara 16, ska fylla 17. Ändå, även om det är ett år. Vänta tills du blir 18 fyllda. Jag är duktig som väntar, 15dagar kvar sen blir jag 18år. What a feeling, please believe me! Eller inte.

Åh juste, det var psykologi jag skulle studera...fan.

Det gör ont på ett sätt att saker inte är som förr, grejen är att jag förstår inte varför. Hur det kunde bli så? Det är inte samma som innan, det kanske inte det ska vara. Är det meningen att man ska växa ifrån varandra, hitta andra och ta andra vägar...